lika perfekt hela vägen igenom? Är jag någon som alltid är glad och utåtriktad? Är jag hon som älskar folk o aldrig kan bli sårad? Nej just de, de är ju henne jag vill vara...I själva verket är jag en person som lever för mina drömmar. Framtiden är ända anledningen till att jag är glad. Jag är extremt rädd för döden. Jag litar inte på mig själv i ensamhet, jag är beroende av andra för att själv kunna kontrollera mig och jag önskar att jag kunde vara mera utåtriktad. Vad de gäller detdär med att älska, så vet jag hur det är. Både vänner, killar och andra människor. Jag vet hur de är att älska någon helt enkelt... Men jag kan bli sårad. I själva verket så har jag blivit sårad varenda gång jag älskat någon
Fattar inte om ni inte vill vara mina vänner säg det då.. Ni säger alltid att ni är upptagna och att ni ska göra saker,Men sedan ser man er vara med andra eller hör att ni har gjort det och det .. Och fråga inte om vi ska hitta på något om du inte vill det heller.. För det kommer alltid fram att ni inte kan eller att ni inte orkar men sedan får man höra att ni är med den istället ..Och säg inte att ni saknar mig för det gör ni inte. Jag är så less på allt och alla som gör så här mot mig, Jag har nästan fattat att ni inte vill vara med mig,Jag tar hellre sanningen än lögn för det sårar bara ännu mer!! Jag har tappat hoppet om allt nu jag orkar inte mer av era lögner,svek eller skit snack bakom min rygg, Jag har något så fruktansvärt svårt att förlåta.Kan inte förlåta mycket. Men jag kan gå vidare, jag kan fortsätta tillsammans med personen.Men hon/han bör veta felet som är gjort, och förstå.Jag ser inte heller någon anledning till att förlåta, man kan vara vänner och umgås utan att förlåta jämt.För fel är fel, det ska inte förlåtas.Alla gör vi fel, och förhoppningsvis så lär vi oss av det.Vissa fel förstår man bara inte att folk gör, men ja, så är det ju bara.Kanske är det inte ens någon ide att fundera på det heller.Nej, förlåta gör man om det är förlåtligt, om det är misstag.Men jag förlåter inte när någon svikit en så djupt, när någon har satt ärr , kanske för livet.Men som sagt, man måste kunna fortsätta..Det jobbiga för mig ibland, är att jag kan få skuldkänslor för mig själv, till mig själv.När jag ibland känner mig för snäll och för hjälpsam till en vän som svikit mig.Men va fan, vad kan hända?Personen vet fortfarande felen hon/han gjort, och vet att jag inte förlåter och är besviken.Jag försöker vara en så bra människa som möjligt, en sådan jag själv skulle vilja att folk var emot mig.
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.
Det är vad jag är uppväxt med.Men tydligen så är inte ens hälften av befolkningen på jorden det..Så beakta er, vänner sviker ofta.. och flest gånger när man behöver dem mest.När man behöver stöttningen, man behöver förståelsen eller så bara någon som lyssnar.Undra hur jävla länge man fått klara sig själv egentligen.. jag har alltid sett vännerna som min familjen.Jag litar inte på någon annan än mig själv, fullt ut.. o knappt ens det!Det är fan jobbigt, men o andra sidan är det bara jag som ser mina allra svagaste sidor.De jag råkat avslöja dem för är oftast inte kvar på min sida, antingen för att de svikit mig eller mestadels för att jag därefter stött bort dem för att slippa bli sviken när de sett min sårbarhet.De som är kvar? Som vet.. vad ska jag säga.. jag vet inte riktigt, har blivit sårad av att stanna med folk men jag försöker, o vet ni.. NU har jag kommit till den punkten i mitt liv där jag verkligen stött bort allt sådant som kan göra att jag tar åt mig, jag kan fortfarande umgås lika bra med personer som sagt saker eller gjort saker som gjort mig illa för jag har insett att det är jag som tar åt mig istället för att skjuta undan det eller säga ifrån.
Fattar inte om ni inte vill vara mina vänner säg det då.. Ni säger alltid att ni är upptagna och att ni ska göra saker,Men sedan ser man er vara med andra eller hör att ni har gjort det och det .. Och fråga inte om vi ska hitta på något om du inte vill det heller.. För det kommer alltid fram att ni inte kan eller att ni inte orkar men sedan får man höra att ni är med den istället ..Och säg inte att ni saknar mig för det gör ni inte. Jag är så less på allt och alla som gör så här mot mig, Jag har nästan fattat att ni inte vill vara med mig,Jag tar hellre sanningen än lögn för det sårar bara ännu mer!! Jag har tappat hoppet om allt nu jag orkar inte mer av era lögner,svek eller skit snack bakom min rygg, Jag har något så fruktansvärt svårt att förlåta.Kan inte förlåta mycket. Men jag kan gå vidare, jag kan fortsätta tillsammans med personen.Men hon/han bör veta felet som är gjort, och förstå.Jag ser inte heller någon anledning till att förlåta, man kan vara vänner och umgås utan att förlåta jämt.För fel är fel, det ska inte förlåtas.Alla gör vi fel, och förhoppningsvis så lär vi oss av det.Vissa fel förstår man bara inte att folk gör, men ja, så är det ju bara.Kanske är det inte ens någon ide att fundera på det heller.Nej, förlåta gör man om det är förlåtligt, om det är misstag.Men jag förlåter inte när någon svikit en så djupt, när någon har satt ärr , kanske för livet.Men som sagt, man måste kunna fortsätta..Det jobbiga för mig ibland, är att jag kan få skuldkänslor för mig själv, till mig själv.När jag ibland känner mig för snäll och för hjälpsam till en vän som svikit mig.Men va fan, vad kan hända?Personen vet fortfarande felen hon/han gjort, och vet att jag inte förlåter och är besviken.Jag försöker vara en så bra människa som möjligt, en sådan jag själv skulle vilja att folk var emot mig.
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.
Det är vad jag är uppväxt med.Men tydligen så är inte ens hälften av befolkningen på jorden det..Så beakta er, vänner sviker ofta.. och flest gånger när man behöver dem mest.När man behöver stöttningen, man behöver förståelsen eller så bara någon som lyssnar.Undra hur jävla länge man fått klara sig själv egentligen.. jag har alltid sett vännerna som min familjen.Jag litar inte på någon annan än mig själv, fullt ut.. o knappt ens det!Det är fan jobbigt, men o andra sidan är det bara jag som ser mina allra svagaste sidor.De jag råkat avslöja dem för är oftast inte kvar på min sida, antingen för att de svikit mig eller mestadels för att jag därefter stött bort dem för att slippa bli sviken när de sett min sårbarhet.De som är kvar? Som vet.. vad ska jag säga.. jag vet inte riktigt, har blivit sårad av att stanna med folk men jag försöker, o vet ni.. NU har jag kommit till den punkten i mitt liv där jag verkligen stött bort allt sådant som kan göra att jag tar åt mig, jag kan fortfarande umgås lika bra med personer som sagt saker eller gjort saker som gjort mig illa för jag har insett att det är jag som tar åt mig istället för att skjuta undan det eller säga ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar