Varför känns det ibland som om att du aldrig fanns. Att du aldrig existerat. Varit en del av mitt liv och min uppväxt.
Ibland känns det som om jag inte kommer ihåg hur du var. Som person. Det gör mig arg och ledsen på samma gång. Arg på mig själv. Det får mig att känna mig dum. Som om du skulle tro att jag inte älskade dig.
Men jag älskar dig farfar och saknar dig med massor.Att gå in hos farmor är inte lätt jag det kommer som en våg hela tiden. En våg av både bilder, minnen och sorg. På en och samma gång. det gör mig bara vilja gråta..
Men farfar, väntar du på oss nu? Vart du än är. För jag ser fram emot att få se dig igen och berätta om allt jag varit med om. Om alla minnen jag aldrig fick dela med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar