Släpper några tårar och tänker på allting, hur kan allting vara så jävla svårt? Helt plötsligt känner man sig helt knäckt. Största rädslan är ju att förlora den man älskar, jobbigaste känslan, riktigt tung känsla. Man känner sig sviken, glömd och hatad. När man gör allting för en vän, så ska väl den vännen ge tillbaka lika mycket? Man ger och man tar. Men vissa har inte fattat det än. Fyfan.. Och det gör så ont, när man blir sviken och lämnad. Den känslan man har i magen.. Den klumpen i halsen.. Den går inte att beskriva
Man vet inte vad man ska göra längre, kämpa eller bara släppa allting? Gått igenom denna skiten för många gånger. Händer bara samma sak hela tiden, samma skit varje dag. Börjar bli van vid detta, vill bara glömma allting. Vill inte gå igenom detta igen, tänker inte låta någon knäcka mig så hårt igen. Känns som att man bara blivit utnyttjad. Ingen skön känsla alls. But life's hard, livet är inte alltid lätt. Man måste kämpa ända till döden, fast nya vänner kommer med tiden. Dom man aldrig trodde skulle hugga dig i ryggen, hugger dig när som helst. jag ska kämpa! Då klarar jag allting, nästan. ska aldrig ge upp. Leva mitt liv, må bra och kasta alla falska vänner.
SÄG ALDRIG ATT NI SAKNAR MIG OCH SEDAN GÖR NI INGET ÅT SAKEN,det är ni jag tar som falska och kastar bort för er behöver jag inte!..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar