.

Jag har haft flera anledningar att fundera över vänskap under sista tiden. Hur ska man vara som vän och vad är tillåtet i vänskap och inte? Vad är det som gör att man blir vän med vissa medan man kan känna andra personer i åratal utan att ens komma nära varandra? För mig är det samma sak att ge sig in i vänskap med någon som i ett kärleksförhållande,att våga öppna sig för någon annan och få gensvar och förtroenden, upptäcka hur lika eller olika man är och tycker om saker. I bästa fall blir man vänner för livet i andra fall falnar intresset och vänskapen övergår till en trevlig bekantskap. Vänskap är människans största tillgång skrev någon och det skriver jag verkligen under på. Vad vore väl livet värt utan vänner? Jag har några riktigt nära vänner som jag är oerhört glad över att de finns. Vi kan tycka olika om många saker, vara oense kanske men i grunden är man rädd om vänskapen och försöker vårda den efter bästa förmåga. Ingen är på topp jämt och alla har dåliga dagar och kan vara litet grumpy ibland och det ska man kunna tåla som vän. Förlåta är också en viktig egenskap och att ge varandra utrymme är andra nödvändigheter i vänskapen. Vad går upp mot att kunna luta sig mot en vän och få beklaga sig när hela världen är emot en…… Men vad händer när vänner blir ovänner? När forna vänner helt plötsligt säger upp bekantskapen och över en natt blir till ens fiende? Man står där oförberedd, förstår inget och får ingen förklaring. Vad händer sen när vännen går över gränsen och sprider lögner så osannolika att ingen vettig människa kan tro dem? Det mest skrämmande är att vännen känner en så väl så att den vet precis vad som sårar mest, vilka vinklingar av sanningen eller rena lögner som skär djupast. Vilka i den gemensamma bekantskapskretsen som är lättast att övertyga om ens egen svarta själ. Sen att det blir fler som blir lidande tas det ingen som helst hänsyn till. Jag hade en sådan vän, som stod mig nära, som jag hade överseende många gånger med när andra inte hade det, som jag bjöd in till mitt hem, min familj och mina vänner. Kan ett sådant förräderi någonsin förlåtas? Kanske blir såret med tiden ett ärr…. Men ärret finns kvar som en påminnelse om hur viktigt det är att vara rädd om varandra även om man går skilda vägar.

Det ända jag vill säga egentligen är att jag hade en gång en vän,en vän som jag kunde lita på,en som jag kunde både skratta och gråta med,en vän som visste vem jag var,som kunde lyfta upp mig och dra ner mig när jag hade alldeles för mycket självförtroende.Det ända jag vill nu är att allt skall vara som förr,när jag hade min bästa vän vid min sida .när jag slapp sitta och skriva om svek och tårar.Men vet inte alltid vad man har innan man har förlorat det.Nu har jag dig inte längre, det är svåra tider, men jag lever fortfarande . Jag kommer aldrig glömma dig,Våra dagar,allt vi har gått igenom.allt vi har gjort ..