missu

Tom på ord, tom på känslor, hur ska jag nu som så tom kunna fånga upp dig på bästa sätt med den här texten farfar? För jag vill verkligen lyckas fånga upp dig och ditt fantastiska jag med dom här orden, jag vill kunna gå tillbaka och läsa flera gånger om för att alltid påminnas om vilken fantastisk människa du var. Men hur ska jag kunna sätta fingret på det oförklarliga? Det är det jag inte har svaret på, därför känns det som att det här bara kommer bli meningslösa ord och meningar. Ingen visste att det skulle bli såhär och ingen hann förbereda sig, för alla hoppades fortfarande på att det skulle kunna behandlas. Det var ju den där dagen som du togs ifrån oss som läkarna skulle tala om för oss hur beslutet om din behandling hade tagits. Det där beslutet som aldrig hann tas eller som vi aldrig fick reda på.

 

Jag insåg det igår, det var inte förens igårkväll jag insåg att du tagits ifrån oss farfar och då kunde jag inte sova någonting på hela natten. Innan dess har jag inte förstått hur förjävligt det är, jag har inte fattat att något varit fel och att något fattats förens jag känt mina tårar rullat ner från mina kinder, eller rättare sagt, jag har väl inte velat inse och jag vill fortfarande inte inse, jag förtränger det fortfarande så gott det går. Men ibland kommer den där dumma jävla tanken upp, den där tanken som talar om för mig att detta förbannat nog inte är någon mardröm utan att det faktiskt är verklighet. Då får jag för en kort stund en klar bild i huvudet, en bild som visar att du aldrig mer kommer komma tillbaka till oss här nere. En bild som visar att världens bästa make, pappa, svärfar, farfar tagits ifrån oss, och det var alldeles för tidigt. En bild som visar att du nu flygits upp som den ängeln du var till en bätte plats, en plats där du kan andas in luft utan slangar, en plats där du får äta vad du vill och hur mycket du vill, få träffa alla som fattats för dig här nere, få träffa nya underbara människor, njuta av livet och leva vidare utan hinder och framför allt bara vara du, världens bästa du och sprida värme och glädje som bara du kan. Det är så vi får tänka, att du är fri nu och att du inte är någon fånge någe mera, du kan göra allt du någonsin vågat drömma om, du har det bra där uppe och vi ska vara glada för din skull, för att du är fri, trots att vi saknar dig så mycket här nere. Men jag vet att vi ses snart igen och när det sen är min tur så kommer du stå där med öppna armar och ta emot mig med det där varma och snälla leéndet som du alltid hade, du kommer visa mig runt och presentera mig för alla tusentals människor där uppe som du redan hunnit bekanta dig med. 

Men jag kan ännu inte acceptera att dom behövde dig mer där än här? Vi behöver ju dig farfar. Jag behöver ju dig när jag blir vuxen, jag behöver bli peppad av dig genom alla miljontals beslut och drömmar. Du skulle ju leva när jag blivit vuxen, när jag fått barn. Jag skulle så stolt visa upp dig som deras gamelfarfar och jag vet att dom skulle älska dig precis lika mycket som jag. Jag kan heller inte förstå hur alla kan fortsätta sin vardag som om ingenting har hänt, hur kan alla bara fortsätta när världens underbaraste människa har lämnat oss här nere? Hur kan ni fortsätta när tiden borde stå still?

Tusen bilder och minnen av dig far runt i huvudet, och ditt underbara skratt ekar ständigt inombords, skrattet som värmde något otroligt och som alltid gjorde gott, skrattet som alltid tog fram det bästa hos en, skrattet som fick mungiporna att dra även fast man inte ville le, för man var på skit dåligt humör.

Något jag ångrar väldigt mycket och som jag alltid kommer ångra ända tills jag träffar dig igen är att jag aldrig fick chansen att säga hur mycket du betydde för alla oss och hur mycket jag tyckte om dig. Jag hann aldrig tacka dig och jag hann aldrig säga hej då. Men som sagt, jag tror inte du skulle vela att jag kom ihåg dig som vår sjuke farfar utan som den pigge och glada farfar

 jag vet också att du fortfarande lever kvar i våra hjärtan och sinnen, så varje gång jag är nervös eller ska fatta ett viktigt beslut så ska jag tänka på dig farfar, hur du skulle tänkt och beslutat, och då vet jag att jag genast kommer le och bli lugn igen, för om jag tänker som dig så kan man aldrig fatta fel beslut. Du hade den förmågan, att skapa något slags lugn i folk, och förmågan att visa att alla drömmar kan bli sanna, att man inte bara ska drömma saker, utan att också förverkliga sina drömmar. Du är oslagbar, du är den starkaste person jag någonsin varit med om, du var verkligen en kämpe in i de sista. Och även fast vardagen känns som en taggtråd, en allt mer åtdragen taggtråd så är jag ändå obeskrivligt glad och tacksam för de trots allt nästan 16 åren jag fick tillsammans med dig. Den kärlek och värme du spred omkring dig var nog det största jag sett, hos dig fanns inge hat, bara kärlek och det spred du med all din kraft. Att det kunde finnas så mycket kärlek i en människa har bara du kunnat bevisa. Fantastisk. Är ett ord som beskriver dig väldigt bra. Du var och är fantastisk, jag har aldrig ..aldrig någonsin hört dig klaga eller gnälla. 

Tack för vår fina tid tillsammans och för alla fina minnen du gett mig. Ta hand om farmor nu fast du är där upp, hon behöver dig mer än någon annan. 

Älskar dig farfar av hela mitt hjärta! <3